Palais Royal är en gudomlig plats — så full av bijouterier och andra vackra saker, att jag nästan kan bli tokig, för det jag ej kan köpa dem.
Fredrik ville gärna giva mig några, men naturligtvis tillät jag det icke. Boulognerskogen och Champs Elysées äro très-magnifiques. Jag har flera gånger sett den kejserliga familjen — kejsaren är ful och ser hård ut, kejsarinnan blek och vacker men klär sig förfärligt illa, tyckte jag — tänk er bara, purpurröd klänning, grön hatt och gula handskar! Lille Napoleon är en vacker gosse, som sitter och pratar med sin lärare och kastar slängkyssar åt folket, då han åker i sin med fyra hästar förspända vagn, med kuskar i röda sidenjackor och ridande vakt framför och efter vagnen.
Vi promenera ofta i Tuileriesträdgårdarna, ty de äro så vackra, fastän de antika Luxembourgträdgårdarna behaga mig bättre. Père Lachaise är högst märkvärdig, ty många av gravarna likna små rum, och om man ser in i dem, så finner man ett bord, med avbildningar eller porträtt av den avlidne, och stolar för de sörjande att sitta på, då de komma dit för att sörja. Detta är så franskt — n’est-ce pas?
Vi bo på Rivoligatan, och då vi sitta på balkongen kunna vi se hela den långa, granna gatan, och det är så roligt, att vi ofta sitta där och språka om aftnarna, då vi efter vårt dagsarbete äro för trötta att gå ut. Fredrik är mycket underhållande och den älskvärdaste unge man, jag någonsin har känt, med undantag av Laurie, som har ett behagligare sätt. Jag skulle önska, att Fredrik vore mörk, ty jag tycker ej om ljusa karlar; men Vaughns äro mycket rika och härstamma från en utmärkt familj, och alltså bör jag icke anse deras gula hår vara något fel, synnerligast som mitt eget är ännu gulare.
Nästa vecka resa vi till Tyskland och Schweiz, men som vi resa fort, kan jag blott skicka er i hast skrivna brev. Jag för dagbok och försöker att ’så noga som möjligt komma ihåg och tydligt och klart beskriva allt vad jag sett och beundrat’, så som pappa rådde mig att göra,
