han först varit på posten och hört efter brev. Det var mycket roligt att få ströva omkring ibland ruinerna, bese källrarna, där jättefatet är, och de sköna trädgårdarna, som kurfursten för länge sedan låtit anlägga åt sin engelska gemål. Jag tyckte bäst om den stora terrassen, ty därifrån är utsikten härlig och det gjorde, att medan de andra voro inne i rummen för att bese dem, satt jag därute och försökte rita av det gråa stenlejonhuvudet på muren med de scharlakansröda getbladen hängande runt omkring det. Det föreföll mig som om jag varit en romanhjältinna, som satt där och gav akt på huru Neckar rann genom dalen, och lyssnade på musiken från den österrikiska musikkåren, som spelade nedanför, och väntade på min älskade. Jag hade en känsla av, att någonting skulle hända mig, och jag beredde mig att möta det. Jag kände icke den ringaste blyghet eller bävan, utan var fullkomligt lugn, och endast litet livad.
Bäst det var hörde jag Fredriks röst, och sedan kom han rusande genom den stora valvbågen för att söka mig. Han såg så upprörd ut, att jag alldeles glömde allt som rörde mig själv och frågade vad som hade hänt. Han sade att han fått ett brev, vari man bad honom komma hem, emedan Frank var mycket illa sjuk. Han måste alltså resa samma kväll med nattåget och hade blott tid att säga ’farväl’. Jag var mycket ledsen för hans skull och kände mig även en smula sviken i mina förhoppningar — men denna känsla räckte blott en minut — ty han sade, just som vi skakade hand — och han sade det på ett sådant sätt, att jag ej kunde misstaga mig — jag skall snart komma tillbaka — och ni lovar ju att icke glömma mig, Amy?
Jag lovade ej, men jag såg på honom, och han tycktes nöjd — och det var för övrigt icke tid med någonting annat än hälsningar och avskedstaganden, ty han var borta inom en timme, och vi alla saknade honom mycket. Jag vet, att han ville säga någonting, men jag tror — av något, som han en gång syftade på — att han lovat sin far att icke ännu taga något avgörande steg i den
