Mrs March såg på Hanna under det hon talade, men dennas ansikte tycktes fullkomligt omedvetet om någon annan hemlig oro, än för Bettys skull, och, sedan hon suttit en stund tankfull och sytt, sade hon:
— Jag tror det kommer sig av, att hon blir stor och börjar drömma, få förhoppningar och farhågor, och blir orolig utan hon vet varför eller kan förklara orsaken. Betty är ju aderton år, men det tänka vi ej på, utan behandla henne som ett barn och glömma, att hon är en kvinna.
— Ja, hon är så. Min Gud, vad ni vuxit upp fort, svarade mrs March med en suck och ett leende.
— Vi kunna inte hjälpa det, mamma lilla, därför måste du underkasta dig alla möjliga slags ledsamheter och låta dina fåglar hoppa ur boet den ena efter den andra. Jag lovar att icke hoppa långt bort, om det kan vara någon tröst för dig.
— Det är en stor tröst. Jag känner mig alltid så stark, då du är hemma, isynnerhet nu, sedan Margret är borta. Betty är alltför svag och Amy för ung för att jag skulle kunna trygga mig vid dem, men du är alltid redo, då släpgörat kommer.
— Ja, ser du, jag är inte rädd för litet stök, och i varje familj måste det alltid finnas någon som drar tyngsta lasset. Amy är utmärkt, då det kommer an på fina arbeten, men det är icke jag, jag känner mig däremot i mitt element, då det är fråga om att ta av mattor eller då hela familjen blir sjuk på en gång. Amy gör sig bemärkt utomlands, men om någonting går på tok hemma, då är jag rätta personen.
— Jag överlämnar då Betty i dina händer, ty hon skall säkert öppna sitt lilla sorgsna hjärta för sin Hanna hellre än för någon annan. Var mycket vänlig och låt henne icke tro, att någon giver akt på henne. Om hon blott kunde bli riktigt glad och frisk igen, så skulle jag ej ha någon mera önskan i världen.
— Lyckliga kvinna! Och jag som har en sådan mängd.
— Nå, mitt barn, vilka önskningar har du?
