och Hanna såg litet förlägen ut, ty ett namn hade varit nära att halka över hennes läppar.
— Det är jag icke! medgav Laurie med ett uttryck av ödmjukhet, som var alldeles nytt hos honom, och därvid slog han ned ögonen och virade med tankspridd min Hannas förklädsband omkring sitt finger.
— Min Gud, det här duger ej! tänkte Hanna. Högt sade hon: Gå och sjung något för mig. Jag brinner av längtan efter att få höra litet musik och tycker alltid om att höra er musicera.
— Tack skall ni ha, men jag stannar helst här.
— Här finns intet rum för er. Gå och gör nytta, ty ni är för stor nu för att sitta och hänga på detta vis. Jag trodde, att ni avskydde att vara fäst vid en kvinnas förklädsband, svarade Hanna, citerande vissa rebelliska ord, som han själv begagnat.
— Ah, det beror på vem förklädet sitter på! svarade Laurie och kastade en djärv blick på förklädsbandet.
Han lydde genast, och så snart han börjat en av hennes favoritvisor, smög hon sig ut och återkom ej, förrän den unge herrn hade gått sin väg i högsta vredesmod.
Hanna låg länge vaken denna natt. Hon höll just på att somna, då en kvävd snyftning kom henne att springa fram till Bettys säng med den ängsliga frågan: Vad fattas dig, älskade syster?
— Jag trodde du sov, snyftade Betty.
— Är det ditt gamla onda, min älskling?
— Nej, det är ett nytt ont, men jag kan uthärda det, och Betty försökte att kväva sina tårar.
— Beskriv för mig och låt mig bota det, som jag så ofta lyckades göra med ditt förra onda.
— Det kan du ej, ty för detta finns den ingen hjälp. Betty förmådde icke fortsätta, och innerligt slutande sig intill systern började hon gråta så förtvivlat, att Hanna blev rädd.
— Var gör det ont? Skall jag gå efter mamma? Betty besvarade ej den första frågan, men i mörkret förde
