— Du frågade mig häromdagen, vilka mina önskningar voro. Nu skall jag säga dig en av dem, mamma lilla, började hon under det de sutto tillsammans. Jag önskar resa bort någonstans i vinter för ombytes skull.
— Varför det, Hanna? frågade modern och såg hastigt upp, liksom orden inneburit en dubbel mening.
Med ögonen fästa på arbetet svarade Hanna allvarsamt: — Jag behöver någonting nytt. Jag känner mig orolig och längtar efter att få se och lära mera än vad jag kan här. Jag sysselsätter mig för mycket med mina egna små angelägenheter och behöver bli litet uppryckt. Då jag nu kan få litet ledighet i vinter, skulle jag tycka så mycket om att få flyga en smula ur boet och försöka mina egna vingar.
— Vart vill du flyga?
— Till Newyork. I går fick jag en idé, och du skall få höra den. Du vet, att mrs Kirke skrev till dig och frågade, om du kände någon pålitlig person, som kunde undervisa hennes barn och tillika hjälpa henne att sy. Jag tror, det blir mycket svårt att få en sådan person, men jag tror nästan att jag skulle passa, om jag försökte.
— Mitt kära barn, skulle du fara dit och ta plats i det där stora hotellet! utropade mrs March, som såg förvånad, men icke missnöjd ut.
— Det är ej detsamma som att tjäna, ty mrs Kirke är din vän — den bästa varelse som finns — och jag vet, att hon skulle göra det trevligt för mig. För övrigt är hennes familj skild från de andra, som bo på hotellet, och ingen känner mig där. Det bryr jag mig för resten inte om, det är hederligt arbete, och jag skäms ej för det.
— Inte jag heller. Men ditt författarskap?
— Det går så mycket bättre, just för detta ombytes skull; jag får se och höra nya saker, får nya idéer, och, även om jag inte får så mycket tid där, så skall jag i alla fall ha med mig hem en mängd material till mitt klotter.
— Det tvivlar jag icke på, men är detta ditt enda skäl för din plötsliga lust att komma dit?
