— Nej, mamma.
— Får jag höra de andra?
Hanna såg upp på modern, men slog åter ned ögonen och sade därpå långsamt, under det en plötslig rodnad färgade hennes kinder: — Det är kanske egenkärt och orätt av mig att säga det, men — jag är rädd — att Laurie börjar tycka alltför mycket om mig.
— Sålunda håller du inte av honom på samma sätt, som det är alltför tydligt, att han börjar hålla av dig? sade mrs March och såg orolig ut, då hon gjorde frågan.
— Min Gud, nej! Jag håller av den käre gossen på samma sätt, som jag alltid har gjort, och är ofantligt stolt över honom, men någonting mera kan aldrig komma i fråga.
— Det gläder mig att höra, Hanna!
— Varför då?
— Därför, mitt barn, att jag inte tror, ni skulle passa för varandra. Som vänner äro ni mycket lyckliga, och edert ofta återkommande gnabb blåser snart bort, men jag tror, att ni bägge skulle bliva upproriska, om ni vore sammankedjade för livet. Ni äro för mycket lika och älska båda friheten alltför högt — för att icke tala om edra häftiga lynnen och starka viljor. Jag tror därför ej att ni skulle kunna leva lyckligt med varandra i en förening, som fordrar så oändligt mycket tålamod och undseende, lika väl som kärlek.
— Det är just vad även jag tänkt, fastän jag ej kunde uttrycka det. Det gläder mig, att du tror, han blott börjar hålla av mig, ty det skulle göra mig ofantligt ont, om jag gjorde honom olycklig, och du förstår väl, att jag inte kan gå och bli kär i den gamle käre gossen endast av tacksamhet?
— Är du säker på hans känslor för dig?
Hanna rodnade starkt, då hon svarade med en känsla av blandad stolthet, glädje och smärta, som unga flickor erfara, då de tala om sin första tillbedjare:
— Jag fruktar, att så är, mamma. Han har icke sagt någonting, men jag ser det på honom, och därför tror jag,
