det vore bäst, om jag fore min väg, innan det blir någonting allvarsamt av.
— Jag håller med dig, och om det låter sig göra, så skall du få fara.
Hanna såg lugnad ut och sade leende efter ett ögonblick:
— Vad mrs Moffat skulle förundra sig över din brist på omtänksamhet, om hon visste detta, och vad hon skall glädja sig åt, att hennes Annie ännu kan ha hopp.
— Ack, Hanna, mödrar kunna vara olika i sitt uppförande och handlingssätt, men hoppet är detsamma hos alla — önskan att se sina barn lyckliga. Margret är lycklig, och jag är nöjd med hennes framgång. Jag låter dig njuta av din frihet, tills du blir trött därpå, ty först då skall du finna, att det finns någonting ljuvare. Amy är nu mitt största bekymmer, men jag hoppas, att hennes sunda förnuft skall hjälpa henne, och, vad Betty angår har jag inga andra förhoppningar, än att hon måtte bli frisk. Jag tycker, i förbigående sagt, att hon sett raskare ut de sista dagarna. Har du talat med henne?
— Ja. Hon tillstod att hon hade ett bekymmer och lovade att så småningom tala om det för dig. Jag sade då ingenting, ty jag tror, att jag vet vad det är, och Hanna berättade sin lilla historia.
Mrs March skakade på huvudet och kunde ej se saken från en så romantisk sida, men hon såg allvarsam ut och upprepade sin åsikt, att det för Lauries skull vore bäst, om Hanna reste bort på en tid.
— Låt oss ingenting säga till honom, förrän allt är avgjort, så att jag hinner ge mig i väg, innan han hämtar sig och blir tragisk. Betty måste tro, att jag reser för att roa mig, som jag också gör — ty jag kan inte tala med henne om Laurie, men hon skall nog bli vänlig mot honom och trösta honom, sedan jag är rest och på det sättet bota honom för detta hans inbillade tycke. Han har genomgått så många sådana små prövningar, att han är van vid dem och skall snart övervinna sin olyckliga kärlek.
