trädde, varför jag begav mig tillbaka till mitt arbete, och där förblev jag samvetsgrant hela tiden, som jag hörde buller och prat i rummet bredvid. En av flickorna skrattade hela tiden mycket tillgjort och sade med en så kokett ton: — Nå, professor, och den andra uttalade tyskan med en så lustig brytning, att det måtte varit svårt för honom att hålla sig allvarsam.
Bägge tycktes i högsta grad pröva hans tålamod, ty mer än en gång hörde jag honom säga med mycket eftertryck: — Nej, nej, det är icke så, ni icke hava hört på vad jag säga, och en gång hörde jag ett hårt slag, liksom om han slagit boken i bordet, och detta åtföljdes av det förtvivlade utropet: — Ack, i dag går allting illa!
Stackars man, jag beklagade honom, och då flickorna voro gångna, tittade jag åter in för att se om inte denna lektion alldeles piskat livet ur honom. Han tycktes alldeles uttröttad och hade kastat sig ned i stolen, där han satt med slutna ögon, tills klockan slog två. Då sprang han upp, stack böckerna i fickan, liksom han hade ämnat sig på en annan lektion, tog lilla Tina — som hade somnat på soffan — på sina armar och bar sakta bort henne. Han måste föra ett mycket stillsamt liv.
Mrs Kirke frågade, om jag ej ville gå ned och äta middag vid stora bordet klockan fem, och som jag kände mig en smula hemsjuk, tyckte jag det skulle förströ mig litet att gå ned och se vad slags människor, som voro under samma tak som jag. Jag gjorde mig alltså fin och försökte smyga mig in bakom mrs Kirke; men som hon är kort och jag lång, så blevo mina försök att dölja mig alldeles misslyckade. Jag fick plats bredvid henne, och sedan den första rodnaden lagt sig litet, tog jag mod till mig och såg mig omkring. Varenda plats vid det långa bordet var fullsatt, och alla voro mycket ivriga att få sin middag, isynnerhet herrarna, som tycktes äta efter klockslag, ty de slukade maten i ordets fulla bemärkelse, och försvunno sedan så fort de blivit mätta. Där fanns den vanliga samlingen av unga män, som ej hava tanke för någon annan än sig själva; nygifta, som blott voro upptagna av varandra;
9. — Våra vänner. I.
