medelst regementen av käppar, för att visa var frön voro sådda. Men inomhus var allt förtjusande, och den lyckliga fästmön fann intet fel från vinden ända ned till källaren. Nog var väl förmaket tämligen litet, men just därför var det en riktig lycka att de ej hade något piano, ty det hade säkert icke fått rum i sin helhet; även matsalen var rätt liten, så att då där dukades för sex personer, fingo de sitta ganska trångt; och kökstrappan, den tycktes då enkom vara gjord för att störta både tjänare och porslin huller om buller uti kollåren. Men sedan man väl blivit van vid dessa små obetydliga fel, så kunde ingenting vara mera fulländat, ty förstånd och smak hade ordnat det lilla hemmet, och resultatet blev särdeles tillfredsställande. I det lilla förmaket fanns det inga marmorbord, trymåer eller spetsgardiner, utan alla möblerna voro enkla; men däremot fanns det mycket böcker, några vackra tavlor, en blomsterställning stod i det utbyggda fönstret, och överallt såg man de många vackra gåvorna utbredda, som vänliga händer skänkt och vilka syntes ännu vackrare just för de kärleksfulla budskap de medförde.
Laurie hade skänkt en Psyche av parian, och jag tror ej, att den på minsta vis förlorade något av sin skönhet, därför att Brooke tog bort den piedestal, som hon stod på, eller att någon tapetserare skulle kunnat sätta upp de enkla gardinerna bättre än Amys artistiska fingrar gjorde; inte heller tror jag att något skafferi någonsin varit bättre försett med goda önskningar, glada ord och stora förhoppningar än detta, då Hanna och hennes mor satte upp Margrets få askar, fjärdingar och burkar, och jag är moraliskt övertygad, att det vackra nya köket aldrig kunnat se så fint och nätt ut, om icke Hanna tolv gånger ändrat plats och flyttat om varenda kruka och panna och lagt ved i spiseln, färdig att tändas på i samma ögonblick som »mrs Brooke kom hem». Jag betvivlar också, att en ung fru någonsin inträtt i det äkta ståndet med ett så rikligt förråd av dammborstar, klädhållare och lappåsar, som Margret; ty Betty hade skänkt henne så många, att de kunde räcka tills hon
