intresserat mig för egendomliga människor, och jag hade verkligen ingenting annat att skriva om. Gud välsigne eder!»
- »Min käraste lilla Betty!
Som detta endast blir ett hoprafsat brev, så adresserar jag det till dig, ty det kan roa dig och ge dig en idé om huru mitt liv fortgår, ty fastän det går tyst och stilla, är det likväl mycket angenämt, och jag känner mig så lycklig! Efter vad Amy skulle kalla ’herkulaniska’ bemödanden, i vad som rör andligt och moraliskt åkerbruk, börja mina idéer slå rötter, och mina små telningar slå in på den riktning jag önskar. De intressera mig icke så mycket, som Tina och gossarna, men jag uppfyller min skyldighet emot dem, och de hålla av mig. Frans och Emil äro små glada pojkar, just efter mitt sinne, ty den tyska och amerikanska blandningen i deras lynne frambringar ett ständigt jäsningstillstånd. Lördagseftermiddagarna äro alltid bullersamma, antingen de tillbringas inomhus eller ute, ty då vädret är vackert, gå alla barnen tillsammans ut och spatsera — alldeles som vid ett seminarium — med professorn och mig, som skola hålla ordning på dem, och då är det livat, må ni tro.
Vi äro mycket goda vänner nu, och jag har börjat att taga lektioner. Jag kunde verkligen inte hjälpa det, och det skedde på ett så löjligt sätt, att jag måste berätta det för dig, och börja från början. Mrs Kirke ropade mig en dag, just som jag gick förbi mr Bhaers rum, där hon höll på att stöka och ställa i ordning, och sade:
— Min bästa, har ni någonsin sett ett sådant skräphål? Kom och hjälp mig att ordna de här böckerna, ty jag har vänt upp och ned på allting för att få reda på vad han gjort med de sex nya handdukarna, som jag gav honom för inte så längesedan.
Jag gick in, och medan vi arbetade, såg jag mig omkring, ty det var verkligen ett ’skräphål’. Böcker och
