ELFTE KAPITLET.
En vän.
Ehuru Hanna fann sig mycket väl i det sällskap som omgav henne och var mycket upptagen av det dagliga arbete, varmed hon förtjänade sitt bröd — fann hon likväl tid övrig för sina litterära sysselsättningar. Det mål, hon nu strävade till, var väl naturligt hos en fattig och ärelysten flicka, men de medel, som hon begagnade för att uppnå sitt mål, voro ej de bästa. Hon såg, att pengar medförde makt; pengar och makt beslöt hon därför att skaffa sig, men de skulle ej ensamt användas för henne, utan för dem, som hon älskade mera än sig själv. Hennes dröm att fylla hemmet med allt vad som kunde göra det trevligt och bekvämt — att skaffa Betty allt vad hon önskade, ända från smultron om vintern till en alkov i hennes sängkammare — att själv få resa utomlands och alltid ha mer än nog, så att hon kunde få njuta av glädjen att göra gott — hade under många år varit hennes käraste luftslott. Den framgång, hennes prisnovell haft, tycktes öppna en väg för henne, vilken, efter en lång färd och mycken möda för att komma uppför branten skulle leda till detta förtjusande luftslott; men likväl dämpades hennes mod för någon tid utav den stränga kritik, som hennes bok fick röna från vissa håll, ty allmänna opinionen är en buse, som har skrämt mången modigare än hon. Hon gjorde därför något uppehåll i sin litterära verksamhet, men lät dock ej nedslå sig, utan började från en annan ända, som man säger.
Hon företog sig att skriva sensationsromaner — ty i dessa upplysta tider läste även det bildade Amerika skräp. Hon omtalade icke sin plan för någon, utan smorde ihop en »skakande berättelse» och bar själv modigt bort den till mr Dashwood, redaktören för den en gång i veckan utkommande »Vulkanen». Hennes kvinnliga in-
