stinkt sade henne, att kläder ha ett långt större inflytande på många människor än den utmärktaste karaktär och det behagligaste sätt. Hon klädde sig därför i sin bästa dräkt, och under det hon försökte övertyga sig, att hon varken var upprörd eller nervös, klättrade hon modigt uppför två mörka, smutsiga trappor och befann sig därefter i ett mycket oordentligt rum. Ett moln av cigarrök mötte henne, genom vilket hon dock snart lyckades urskilja tre herrar, som sutto med klackarna mycket högre i vädret än hattarna, vilka klädespersedlar de icke tycktes göra sig omaket att taga av, då hon kom in. Något förskräckt över detta mottagande, stannade Hanna tvekande på tröskeln och mumlade mycket förlägen:
— Jag ber om ursäkt, men jag sökte efter kontoret för veckotidningen »Vulkanen» och önskade träffa mr Dashwood.
Det högsta paret klackar försvann, den mest rökige herrn reste sig upp, och omsorgsfullt fasthållande cigarren mellan sina fingrar, gick han mot henne med en nickning och ett ansikte, som ej uttryckte någonting annat än sömn. Som Hanna kände, att hon på ett eller annat sätt måste komma till något slags resultat, drog hon fram sitt manuskript, och under det hon blev rödare och rödare för vart ord hon sade, framstammade hon små bitar av det lilla tal hon omsorgsfullt studerat in för detta tillfälle.
— En av mina vänner bad mig erbjuda — en berättelse — blott som ett försök — vore roligt höra er tanke — med glädje skriva mera, om detta faller i smaken.
Under det hon rodnande och stammande yttrade detta, hade mr Dashwood tagit manuskriptet, vände bladen med ett par mycket smutsiga fingrar samt kastade kritiserande blickar uppifrån och ned på de fina sidorna.
— Detta är icke ett första försök, förmodar jag? sade han, då han märkte, att arken voro numrerade och skrivna blott på en sida och icke hopbundna med ett band — ett säkert tecken på en nybörjares arbete.
— Nej, sir; hon har haft någon erfarenhet och fått pris för en berättelse i »Blarneystone Banner».
— Å, har hon? och mr Dashwood såg på Hanna
