Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/149

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
143
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

med en flyktig blick, men vilken tycktes lägga märke till varje sak hon hade på sig, ändå ifrån hattbrättet till knapparna i hennes kängor. Nåväl, ni kan lämna det, om ni så vill; vi ha mera av det där slaget till hands än vi veta vad vi skola göra med för närvarande; men jag skall se på det och ge er svar i nästa vecka,

Hanna tyckte inte alls om att lämna det, ty mr Dashwood behagade henne på inget sätt, men under sådana omständigheter fanns ingenting annat för henne att göra, än att niga och gå sin väg samt se särdeles hög och värdig ut, vilket hon hade mycket lätt för, då hon blev förargad eller generad, och nu var hon bägge delarna. Det var alldeles klart, att döma efter de menande blickar, som utbyttes mellan herrarna — att det lilla påhittet om »min vän» ansågs för ett gott skämt, och ett skratt, som framkallades av någon ohörbar anmärkning utav redaktören, just som hon stängde dörren, ökade hennes förtret. Halvt besluten att aldrig återvända, gick hon hem och arbetade bort sin förargelse genom att sy av alla krafter, och efter ett par timmar var hon så lugn, att hon kunde skratta åt alltsammans och längta efter nästa vecka.

Då hon åter gick dit, var mr Dashwood ensam, vilket gladde henne. Han var mycket mera vaken än förra gången, och ej helt och hållet fördjupad i sin cigarr, utan uppförde sig någorlunda hyggligt, det andra sammanträffandet var alltså vida trevligare än det första.

— Vi vilja ta er bok (redaktörer säga aldrig »jag»), om ni ej misstycker några ändringar. Den är för lång, men om vi utesluta de ställen, vid vilka jag har satt märke, så blir den just lagom, sade han i affärsmässig ton.

Hanna kände knappast igen sitt manuskript, ty så skrynklade och understrukna voro sidorna och kapitlen. Med samma känslor, som en öm moder skulle ha haft, om hon blivit ombedd att hugga av sitt späda barns ben, för att det skulle få rum i en ny vagga, såg Hanna på de förprickade ställena och blev förvånad över att finna, att alla moraliska reflexioner — vilka hon om-