sätta ut sitt eget och har ej antagit någon »pseudonym», sade Hanna, rodnande mot sin vilja.
— Det blir naturligtvis som ni vill. Berättelsen kommer ut nästa vecka; vill ni då komma och hämta pengarna, eller skall jag skicka dem? frågade mr Dashwood, som kände en ganska naturlig önskan att få veta, vem hans nya medarbeterska var.
— Jag skall hämta dem. God morgon, herr redaktör.
Så snart hon hade gått lade mr Dashwood upp sina fötter på soffan med den vänliga anmärkningen: — Fattig och stolt som vanligt, men hon kan vara mig till nytta.
Hanna följde mr Dashwoods anvisningar, och tagande mrs Northbury till förebild, dök hon djupt ned i sensationslitteraturens brusande hav; men tack vare livräddningsbojen — som en vän kastade ut till henne — kom hon upp igen utan att dykningen gjort henne mycken skada.
Liksom de flesta unga skriftställare, hämtade hon sina scener och personer från utlandet, och lät banditer, grevar, zigenare, nunnor och hertiginnor uppträda på skådebanan och spela sina roller med så mycken säkerhet och liv, som man rimligen kunde begära. Hennes läsare voro ej särdeles hemmastadda i sådana småsaker som grammatik, punktering och sannolikheter, och mr Dashwood tillät henne mycket gärna att fylla hans spalter, till det lägsta möjliga pris. Han ansåg det icke nödvändigt att säga henne, att det verkliga skälet till hans välvilja var det faktum, att en av hans medhjälpare — som fått sig erbjuden större avlöning — haft den lågheten att lämna honom i sticket.
Hanna blev snart intresserad av sitt arbete — ty hennes tomma börs fylldes vecka efter vecka, och den lilla skatt, som hon samlade — för att nästa sommar kunna låta Betty fara till någon bergstrakt — tillväxte långsamt men säkert. En sak var det likväl som störde hennes glädje, och det var, att hon ej hade talat om detta för dem därhemma. Hon hade liksom en aning om, att far och mor ej skulle gilla hennes förehavande — och föredrog därför att först gå sin egen väg och sedan bedja om förlåtelse. Det var mycket lätt för henne
10. — Våra vänner. I.
