Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/153

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

för tidig bekantskap med livets mörkare sida, vilken vi alla tids nog få lära känna.

Hon började känna detta snarare än se det, ty genom att ständigt beskriva andra människors passioner och känslor, var hon i stånd att studera och spekulera över sina egna — ett dystert nöje, åt vilket friska unga sinnen icke gärna överlämna sig. Orätta handlingar medföra alltid sitt eget straff, och då Hanna bäst behövde sitt, så fick hon det.

Jag vet ej om det var läsningen av Shakespeare som lärde henne att känna karaktärer eller om det var kvinnans naturliga instinkt för allt som är redigt, modigt och starkt; men under det hon begåvade sina diktade hjältar med alla möjliga fullkomligheter under solen, upptäckte hon en levande hjälte, som intresserade henne, trots hans många mänskliga ofullkomligheter. Mr Bhaer hade vid ett av deras samtal rått henne att studera enkla, sanna och älskliga karaktärer, varhelst hon fann dem, såsom en god ledtråd för en skriftställare. Hanna tog honom på orden och — började helt lugnt studera honom själv — ett beteende, som mycket skulle förvånat honom, om han hade vetat av det — ty den värde professorn var mycket blygsam, då det gällde honom själv.

Varför alla människor tyckte om honom, hade i början gjort Hanna stort huvudbry. Han var varken rik eller stor, ung eller vacker — han var i intet avseende vad man kallar tjusande, överlägsen eller lysande, men ändock hade han lika stor dragningskraft som en munter brasa, och människorna tycktes helt naturligt samlas omkring honom som omkring en varm härd. Han var fattig, och likväl tycktes han alltid ha någonting att ge bort — främling, och likväl var han allas vän; han var icke längre ung — men så glad och lycklig som en pojke; ful och besynnerlig — men likväl funno många hans ansikte skönt, och hans egenheter blevo genast förlåtna därför att var och en måste hålla av honom. Hanna hade ofta givit akt på honom och försökt upptäcka vari hans behag låg, och slutligen kommit till den slutsatsen, att det måste vara hans godhet, som åstadkom underverket. Om han hade