Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/155

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

glans över sig genom den romantiska anstrykning, som denna upptäckt skänkte det.

En annan och bättre egenskap än intelligens upptäckte hon på det mest oväntade sätt. Miss Norton hade tillträde till den litterära societeten, som Hanna — om hon inte varit — ej skulle haft ringaste möjlighet att få lära känna. Den ensamma damen kände intresse för den ärelystna flickan och visade både Hanna och professorn i detta avseende många vänliga ynnestbevis. En afton tog hon dem med sig till ett utvalt samkväm, till firande av flera celebriteter.

Hanna gick dit beredd att falla ned och tillbedja dessa storheter, vilka hon med ungdomlig hänförelse redan hade tillbett på avstånd; men denna afton fick hennes vördnad för snille en svår stöt, och det drog långt om, innan hon kunde hämta sig efter upptäckten, att de utmärkta storheterna helt rätt och slätt blott voro män och kvinnor. Man kan tänka sig hennes förfäran, då hon förstulet kastade en blick av rädd beundran på den store poeten — vars dikter läto en ana en eterisk varelse — endast snille och glöd — och hon såg honom sluka sin supé med en iver, som drev blodet upp i hans själfulla ansikte. Då hon sviken och förtvivlad vände sig bort — liksom från en fallen avgud — gjorde hon andra upptäckter, som hastigt förjagade hennes romantiska illusioner.

Den ryktbare romanförfattaren rörde sig emellan tvenne vinkaraffiner med samma regelbundenhet som en pendel. Den namnkunnige teologen kurtiserade helt öppet en av våra dagars vittra damer, vilken kastade blickar, vassa som dolkar, på en annan Corinna, som på det mest älskvärda sätt gjorde narr av henne, sedan hon lyckats uttränga henne hos den djupsinnige filosofen. Denne sög helt makligt i sig teet och tycktes färdig att somna — ty damens talträngdhet gjorde all konversation omöjlig. Vetenskapsmännen ägnade sig med anmärkningsvärd energi åt ostron och glass, under det de pratade hit och dit om konst och vetenskaper. Den unge tonkonstnären, vilken — lik en annan Orfeus — hade hänfört hela staden, talade om hästar och