blivit ditlockade av glansen av det filosofiska fyrverkeriet, rynkade han pannan och önskade tala, ty han fruktade, att någon antändbar ung själ skulle kunna bli vilseledd av raketerna och — då fyrverkeriet var förbi — finna sig äga intet annat kvar, än en ihålig käpp och en bränd hand. Han teg så länge han kunde, men då han en gång blev uppmanad att uttala sin åsikt, så flammade han upp av ädel vrede och försvarade religionen med sanningens hela vältalighet — en vältalighet, som kom hans brutna engelska att låta som musik och gjorde hans fula ansikte skönt. Han hade en hård kamp, ty de lärda männen stredo med utmärkt skicklighet, men han visste ej av något nederlag, utan försvarade sig som en hjälte; och hur han talade så kom Hanna åter till rätta med sig själv och fann den gamla goda tron, som så länge hade varit hennes tröst och hjälp, långt bättre än den nya. Gud var ej någon blind kraft och odödligheten ej någon vacker fabel, utan ett välsignelsebringande faktum. Hon kände, att hon nu åter hade fast mark under sina fötter, och då mr Bhaer tystnade — ty han blev överröstad — men alldeles icke överbevisad — hade Hanna velat klappa händerna och tacka honom.
Hon gjorde likväl intetdera, men kom ihåg denna scen och hyste för professorn den största högaktning, ty hon visste, att det kostade honom en stor ansträngning att vid detta tillfälle yttra sig, men hans samvete tillät honom ej att vara tyst. Hon började inse, att det var långt bättre att ha karaktär än att äga pengar, rang, geni eller skönhet, och hon kände, att om storhet är vad en vis man förklarat den vara, nämligen »sanning, vördnad, godhet», då var hennes vän Fredrik Bhaer icke blott god utan stor.
Och denna övertygelse stärktes för var dag. Hon satte värde på hans aktning och strävade efter att vinna hans bifall, ty hon önskade vara värdig hans vänskap. Men just som denna önskan var som uppriktigast, var hon nära att förlora allt.
En afton, då professorn kom för att ge Hanna lektion,