för ungdom att läsa. Det är icke bra, och jag kan ej förlåta dem, som göra denna skada.
Hanna betraktade tidningen och såg en teckning, besynnerligt sammansatt av en dåre, ett lik, en bov och en huggorm. Hon tyckte ej om planschen, men den känsla, som kom henne att vända om bladet var icke avsky, utan fruktan, ty hon trodde ett ögonblick, att det var »Vulkanen»; men lyckligtvis var det en annan tidning, och hennes förskräckelse gick över, då hon kom ihåg, att det till och med om det varit »Vulkanen» och någon av hennes berättelser stått i den, skulle likväl intet namn kunnat förråda henne.
Men däremot hade hon själv förrått sig genom sin blick och sin rodnad, ty oaktat sin tankspriddhet, observerade professorn långt mera än vad folk trodde. Han visste, att Hanna skrev och hade ganska ofta träffat henne på tidningskontor; men som hon aldrig vidrörde detta ämne, gjorde han inga frågor, trots sin livliga önskan att få se hennes arbeten. Men nu föll det honom in, att hon skrev saker, vilka hon skämdes att erkänna, och det oroade honom. Likväl sade han icke till sig själv — såsom många människor skulle ha gjort — »den saken angår mig ej, och jag äger icke rättighet att blanda mig i det»; nej, han kom blott ihåg, att hon var ung, fattig och långt borta från moderskärlek och fadersvård; och han drevs att rädda henne av en känsla som var lika snabb och naturlig, som den, vilken skulle drivit honom att räcka ut handen för att rädda ett drunknande barn. Allt detta for i ett ögonblick genom hans själ, men icke ett spår därav visade sig i hans ansikte, och så snart tidningen var bortlagd och Hannas nål påträdd, var han i stånd att helt naturligt, men mycket allvarligt säga: — Ja, ni gjorde rätt, som icke ville se på planschen. Jag kan ej uthärda den tanken, att unga, goda flickor skola se dylikt. De kunna roa somliga människor, men jag ville långt hellre ge mina gossar krut att leka med än det där vidriga skräpet.
— Allt är kanske ej så dåligt utan blott dumt, och om det finns folk, som vill läsa det, så kan jag inte
