Slutligen var allt färdigt, det hade till och med lyckats Amy att få olika färg på tvålarna, så att den skulle överensstämma med färgen i rummen, och Betty dukade bordet till den första måltiden.
— Är du nöjd? Ser det inte hemtrevligt ut och känner du inte som du skulle bli lycklig här? frågade mrs March, just som hon och Margret, arm i arm och med större kärlek än någonsin slutande sig till varandra, genomvandrade Margrets nya konungarike.
— Jo, mamma, fullkomligt nöjd; och tack vare er alla, är jag så lycklig, att inga ord kunna uttrycka det, svarade Margret med en blick, som var vältaligare än ord.
— Om du bara hade ett par jungfrur, skulle det vara fullkomligt, sade Amy, som just kom ut ur förmaket, där hon försökt vilket som skulle taga sig bäst ut, om man ställde en Merkurius av brons på kaminhyllan eller på blomsterställningen.
— Mamma och jag ha redan talat om det, och jag har beslutat att göra som mamma tycker. Här är så litet att göra, att då jag får Lotten, som går ärenden åt mig och hjälper mig då och då, får jag ej mera arbete, än nätt och jämnt så pass, att det hindrar mig från att bli lat eller att få hemlängtan, svarade Margret lugnt.
— Sally Moffat har fyra, invände Amy.
— Om Margret hade fyra, skulle de inte få rum i huset, och herrn och frun finge väl då bo i trädgården, inföll Hanna, som hade satt på sig ett stort köksförkläde och höll på att giva dörrlåsen en sista gnidning.
— Sally är inte en fattig mans hustru, och då man har en så elegant våning, som hon, måste man också ha många tjänare. Margret och John måste börja anspråkslöst; men jag är fullkomligt övertygad, att det kan rymmas lika mycken lycka i en liten våning som i en stor, och det är ett stort misstag av unga flickor, som Margret, att inte ta sig någonting annat för än att klä sig, ge befallningar och springa med skvaller. Då jag var nygift, brukade jag längta efter att mina kläder skulle bli utslitna eller sönderrivna, så att jag skulle få det nöjet att laga
