se något ont i att förse dem med det. Många hederliga människor hava skaffat sig en hederlig utkomst genom att skriva, vad man kallar sensationsromaner, sade Hanna, i det hon strök ned rynkorna med sådan kraft, att det blev ett litet hål för nålen vid varje rynka.
— Det är många, som vill ha whisky, men jag tror inte att varken ni eller jag skulle vilja sälja det. Om de hederliga människorna visste vilken skada de göra, skulle de icke tycka, att deras utkomst vore hederlig. De skulle säkert ej anse det rätt att lägga gift i konfekt som man ger barn att äta, om den också därför smakade dem så mycket bättre. Nej, de borde tänka sig litet för och hellre sopa gatorna än göra någonting sådant.
Mr Bhaer talade med värme och gick därvid bort till elden och skrynklade ihop tidningen som han höll i handen. Hanna satt stilla, men såg ut som om elden hade bränt henne, ty hennes kinder glödde långt efter sedan pappersmössan blivit förvandlad till rök och helt oskadligt gått upp genom skorstenen.
— Jag skulle vara mycket glad, om jag kunde få skicka allt det övriga samma väg som pappersmössan, mumlade professorn, i det han kom tillbaka med lättat utseende.
Hanna tänkte på vilken stor brasa det skulle bli av den stora papperspacke, som hon hade på sitt rum, och hennes mödosamt förvärvade pengar tyngde i detta ögonblick hennes samvete. Men så tröstade hon sig med den tanken, att hennes böcker ej voro så dåliga som denna utan endast enfaldiga, och att hon därför ej behövde vara ledsen. Hon tog således åter upp boken och sade med ett allvarligt utseende:
— Skola vi fortsätta, sir. Nu skall jag uppföra mig mycket väl och passande.
— Jag hoppas det, var allt vad han svarade, men han menade långt mera än vad hon kunde tänka sig, och den allvarliga, vänliga blick, han fäste på henne, kom henne att känna som om ordet »Vulkanen» varit tryckt med stora bokstäver på hennes panna.
