Så snart hon kom upp på sitt rum, tog hon fram sina papper och genomläste ånyo med största noggrannhet varje berättelse. Som mr Bhaer var litet närsynt, begagnade han ibland glasögon, och Hanna hade en gång småleende provat dem för att se, huru de förstorade det fina trycket i hennes bok. Nu föreföll det henne såsom om hon satt på sig professorns andliga eller moraliska glasögon, ty felen hos de stackars berättelserna stirrade förfärligt emot henne och fyllde henne med avsky.
— Det är verkligen dåligt skräp och skall snart bli värre än skräp, om jag fortsätter så här; ty varje bok jag skriver har alltid blivit sämre än den föregående. Jag har gått blint framåt och skadat både mig själv och andra för pengarnas skull — jag vet att det är så — ty jag kan ej läsa igenom detta skräp med allvarlig eftertanke utan att skämmas förfärligt för det; och vad skulle jag göra, om de finge se det därhemma eller om mr Bhaer finge fatt i det?
Hon blev het om öronen vid blotta tanken på något sådant och stuvade in hela packen i kakelugnen så att hon var nära att ställa till skorstenseld med sin brasa.
— Ja, där var rätta platsen för sådan smörja. Jag tror, det vore bättre att jag brände upp hela huset än att låta folk läsa detta jämmerliga skräp, tänkte hon, under det hon såg »Juras Demon» förvandlas till — ett litet svart kol med eldiga ögon.
Men då ingenting återstod av hennes tre månaders arbete — med undantag av en askhög och pengarna i hennes knä — såg Hanna allvarsam ut, där hon satt på golvet och undrade vad hon skulle göra med dessa pengar.
— Jag tror, att jag icke gjort mycken skada ännu, och kan behålla detta som betalning för min tid, sade hon efter ett långt begrundande; sedan tillade hon otåligt: Jag önskar nästan, att jag icke hade något samvete, ty det är så besvärligt. Om jag inte tyckte om att göra rätt och icke kände mig olycklig, då jag gjorde orätt, så skulle jag reda mig förträffligt. Jag kan inte hjälpa, att jag
