Gud välsigne er! och med dessa ord tryckte han varmt hennes hand, tog Tina på armen och gick.
Men sedan gossarna gått till sängs, satt han länge framför elden med ett uttryck av trötthet i sitt ansikte och med hjärtat uppfyllt av »Heimveh» eller hemsjuka. En gång, då han påminde sig Hanna, huru hon hade suttit med det lilla barnet i knät och detta nya, milda uttryck i sitt ansikte, dolde han ett ögonblick sitt huvud i händerna, men sedan vandrade han ivrigt omkring i rummet, liksom han sökt efter någonting, som han ej kunde finna.
— Nej, en sådan lycka är ej för mig; om den får jag ej hysa något hopp, sade han med en djup suck; men liksom om han hade förebrått sig själv för denna längtan, som han ej kunde undertrycka, gick han och kysste de bägge lockiga huvudena på kudden, tog sedan sin sällan begagnade sjöskumspipa och öppnade sin Plato.
Han gjorde sitt bästa och bjöd till att kväva sina känslor som en man, men jag tror inte, att han kunde finna att ett par ostyriga pojkar, en pipa eller ens den gudomlige Plato, voro någon särdeles tillfredsställande ersättning för hustru, barn och hem.
Ehuru det var tidigt, infann han sig likväl följande morgon vid stationen för att taga avsked av Hanna, och tack vare honom, började hon sin tråkiga resa med det behagliga minnet av ett vänligt ansikte, som småleende sade henne farväl, med en bukett violer till sällskap och bäst av allt, med den lyckliga tanken:
— Nå, nu är vintern förbi, och jag har ej skrivit några böcker — icke förtjänt någon förmögenhet; men jag har skaffat mig en vän, som är värd att äga, och jag skall försöka att behålla honom hela mitt liv.
