Alla tyckte om henne, ty ibland hennes goda gåvor fanns även takt. Hon hade en medfödd känsla av vad som var lämpligt och behagligt och sade alltid just rätta saken till den rätta personen och uppförde sig ständigt så, som tid och rum fordrade, och förde sig med en sådan säkerhet, att systrarna brukade säga: Om Amy skulle komma till hovet, skulle hon fullkomligt veta huru hon skulle skicka sig, utan någon föregående undervisning.
En av hennes svagheter var hennes önskan att få uppträda i »vår bästa societet», utan att hon riktigt visste, vad den bästa egentligen var. Rikedom, en ansedd samhällsställning, att äga alla möjliga talanger och ett elegant sätt, voro i hennes ögon högst önskvärda saker, och hon tyckte om att vara tillsammans med dem, som ägde detta. Ofta tog hon av misstag det falska för det sanna och beundrade, vad som ej var värt att beundras. Som hon aldrig glömde sin förnäma börd, uppodlade hon sina aristokratiska tycken och känslor, för att hon, då lägligt tillfälle yppade sig, skulle kunna vara färdig att inta den plats, varifrån fattigdomen nu utestängde henne.
»Hennes nåd», som hennes vänner kallade henne, önskade uppriktigt att bli en verklig »lady» till det yttre, liksom hon var det till hjärtat, men det återstod för henne ännu att lära, att man med penningar lika litet kan köpa bildning och godhet, som att rang alltid skulle skänka innehavaren därav ädelhet, och att sann bildning alltid ger sig själv till känna, trots all yttre tillbakadragenhet.
— Jag vill be dig om någonting, sade Amy en dag, då hon med viktig min kom in till modern.
— Nåväl, vad är det, min lilla flicka? frågade modern, i vars ögon den ståtliga unga damen ännu var det »lilla barnet».
— Vår ritklass slutar nästa vecka, men innan flickorna skiljas åt för sommaren, skulle jag så gärna vilja bjuda hit dem en dag. De önska så mycket att få se floden och rita av den söndriga bryggan och kopiera några av studierna, som jag har i min bok och som de tycka så mycket om. De ha varit så vänliga mot mig på många
