sätt och det är jag så tacksam för; ty fastän de äro rika och veta att jag är fattig, ha de likväl inte gjort någon skillnad.
— Och varför skulle de göra det? frågade mrs March, tagande på sig den minen, som flickorna kallade hennes »Maria Theresiamin».
— Du vet lika väl som jag, att det nästan hos varenda människa gör skillnad, och du behöver inte rugga upp dina fjädrar, alldeles som en liten snäll rar höna, då hennes kycklingar blivit hackade av mindre fåglar; du vet ju, att den fula andungen till slut blev en svan, och Amy smålog utan minsta bitterhet, ty hon ägde ett lyckligt lynne och ett spänstigt sinne.
Mrs March smålog och bekämpande sin moderliga stolthet frågade hon:
— Nåväl, min svan, vad har du för planer?
— Jag skulle så gärna vilja bjuda hit några flickor på lunch nästa vecka för att låta dem åka till några platser de önska se — kanske också göra en båtfärd på floden — och ställa till en liten artistfest för dem.
— Nå den planen tycks vara utförbar. Vad vill du ha till lunch? Jag tycker du inte skulle behöva ha någonting annat än tårtor, smörgåsar, frukt och kaffe.
— Ack nej, snälla mamma! Vi måste ha kall tunga och kyckling, fransk choklad och glass efteråt. Flickorna äro vana vid sådant, och jag vill ha min lunch riktigt fin, fastän jag arbetar för mitt uppehälle.
— Hur många unga damer är det? frågade modern, som började se allvarsam ut.
— Det är tolv eller fjorton i klassen, men jag tror inte, att de komma alla.
— Mitt kära barn, du får lov hyra en omnibus så att du kan låta dem åka omkring litet.
— Ah, mamma, hur kan du tänka någonting sådant! Säkert kommer det icke mer än sex eller åtta och därför skall jag hyra en häst och låna mr Laurences sherry bounce (Elsas sätt att uttala char-à-bancs).
— Allt detta blir dyrt, Amy.