serade av hennes tillställning, önskade hon utplåna gårdagens misslyckande med en desto större framgång i dag. Hon sade därför till att »sherry bouncen» skulle köra fram, varefter hon satte sig upp i den och for att möta sina gäster och föra dem till banketten.
— Nu komma de! Jag hör att det åker! Jag skall gå ut på trappan att taga emot dem; det ser så vänligt och artigt ut, och jag vill, att det stackars barnet skall känna sig glatt efter alla sina bekymmer, sade mrs March, i det hon lät orden följas av handling. Men efter en enda blick drog hon sig tillbaka med ett obeskrivligt uttryck, ty Amy och ett ungt fruntimmer sutto ensamma i vagnen och sågo ut som de alldeles försvunnit i det stora åkdonet.
— Spring, Betty, och hjälp Elsa att taga bort hälften av sakerna, som stå på bordet, ty det skulle se för tokigt ut att sätta fram en lunch för tolv personer åt en enda flicka, utropade Hanna, i det hon skyndade sig bort till de lägre regionerna, alltför upprörd att ens stanna för att skratta.
Amy kom in och var fullkomligt lugn och särdeles hjärtlig mot den enda gäst, som hållit sitt löfte; den övriga familjen, som hade dramatiska anlag, spelade likaledes sina roller väl, och miss Eliott tyckte dem vara mycket glada och trevliga människor, ty det var omöjligt för dem att alltid kunna bemästra sin oemotståndliga skrattlust.
Den omändrade lunchen avåts under stor glädje, ateljén och trädgården besöktes, konsten avhandlades med hänförelse, Amy rekvirerade en ensitsig chäs (ack, i stället för den eleganta sherry bouncen!) och åkte omkring med sin vän i grannskapet helt lugnt tills solen gick ned, då »sällskapet gick sin väg».
Då Amy kom in såg hon trött ut, men var lika lugn som vanligt. Hon märkte att varje spår av den olyckliga festen var försvunnet, utom ett misstänkt veck omkring Hannas mungipor. — Du har haft vackert väder att åka i i eftermiddag, sade modern lika vördnadsfullt, som om alla tolv hade kommit.
— Miss Eliott är en mycket söt flicka och syntes vara road, tyckte jag, sade Betty med ovanlig värme.
