— Kan du skänka mig några av dina tårtor? Jag behöver verkligen några, ty jag har så mycket främmande och kan icke göra sådana delikata tårtor som du, sade Margret allvarsamt.
— Tag dem allesammans! Jag är den enda här, som tycker om sötsaker, och det skulle bli bara smulor av dem, innan jag hunne göra slut på dem, svarade Amy, i det hon med en suck tänkte på det rikligt tilltagna proviantförrådet, som hon lagt in för att slutas på ett sådant sätt som detta!
— Det är skada att icke Laurie är här och hjälper oss, sade Hanna, just som de för fjärde gången på två dagar satte sig ned att äta glass och sallat.
En varnande blick från modern tystade alla vidare anmärkningar och hela familjen åt under hjältemodig tystnad tills mr March milt yttrade: — Sallat var en av de gamles favoriträtter och Evelyn — här avbröt ett allmänt utbrott av skratt »sallatshistorien», till stor förvåning för den lärde mannen.
— Lägg alltsammans i en korg och skicka det till Hummels — tyskar tycka om sådana rätter. Jag är sjuk av blotta åsynen därav, och det är inget skäl att ni skola dö allesammans utav magont bara för att jag var en toka, utropade Amy, torkande sina ögon.
— Jag trodde jag skulle dö av skratt, då jag såg er bägge flickor ruska omkring i den där besynnerliga vagnen, som jag inte vet vad han hette, och ni såg alldeles ut som ett par små kärnor i ett nötskal, och mamma, som stod och väntade, för att i full ståt ta emot den stora mängden, suckade Hanna, alldeles utmattad av skratt
— Jag är mycket ledsen, kära Amy, att du blev narrad, men vi gjorde alla vårt bästa för att du skulle bli belåten, sade mrs March med en ton full av moderligt bekymmer.
— Jag är belåten. Jag har utfört vad jag företagit mig, och det är icke mitt fel, att jag misslyckats och det tröstar jag mig med, sade Amy med en liten darrning i rösten. Jag tackar er mycket allesammans för att ni hjälpt
