ogift kvinna, som åt pastiller ur en papperspåse, och bredvid henne en gammal herre, som tog sig en förberedande lur bakom en gul silkesnäsduk. På högra sidan var hennes enda granne en gosse, som tycktes älska studier och nu var fördjupad i en tidning.
Det var en illustrerad tidning, och Hanna granskade det konststycke, som var henne närmast, men försökte fåfängt utfundera, vad det varit för en följd av olyckliga omständigheter, som givit anledning till den rysliga tavlan; där syntes en indian, vilken i full krigsrustning och med en varg, som bet honom i halsen, rullade ned i ett bråddjup, under det två unga herrar med ovanligt små fötter och stora ögon genomborra varandra strax bredvid, och i bakgrunden en kvinna, som med upplöst hår och öppen mun flyr bort. Då gossen höll upp med läsningen för att vända om bladet, märkte han, att Hanna såg på illustrationen, och med barnslig välvilja erbjöd han henne halva tidningen i det han hastigt frågade: Vill ni läsa den? Det är en utmärkt berättelse.
Hanna antog leende hans anbud; ty hon hade icke vuxit ifrån sin förkärlek för gossar, och fann sig snart själv invecklad i den vanliga labyrinten av kärlek, hemligheter och mord — ty berättelsen hörde till detta slags lätta litteratur, i vilken passionerna hava en vilodag, och då författarens uppfinningsförmåga är slut, undanröjes från scenen hälften av dramatis personæ genom en stor olyckshändelse, lämnande den andra hälften kvar att fröjdas över de förras undergång.
— Är den icke utmärkt? frågade gossen, just som Hanna läste sista raden av sin sida.
— Jag tror, att både ni och jag skulle kunna skriva nästan lika bra, ifall vi försökte, svarade Hanna road av hans beundran för ett sådant skräp.
— Jag skulle anse mig vara en överlycklig människa, ifall jag kunde skriva så. Man påstår, att författarinnan förtjänar mycket penningar på sådana här berättelser, sade han och pekade på mrs S. L. A. N. G. Northburys namn, som stod under titeln på berättelsen.
