FEMTE KAPITLET.
Erfarenheter inomhus.
Liksom alla andra unga fruar hade Margret börjat sitt äktenskapliga liv med den fasta föresatsen att bli ett mönster bland husmödrar. John skulle finna ett paradis i hemmet; han skulle alltid få se ett leende ansikte, få leva gott var dag och aldrig få känna förlusten av en knapp. I sitt arbete inlade hon så mycken kärlek, kraft och glädje, att hon inte kunde annat än lyckas, trots några små hinder. Hennes paradis var icke särdeles lugnt; ty den lilla frun väsnades, oroade sig ständigt över huru hon skulle kunna göra det angenämt, och som en riktig Marta stökade hon jämt och hade bekymmer om mångahanda. Ibland var hon så trött att hon icke ens kunde småle. Johns mage kom i olag efter alla de kräsliga rätterna och var nog otacksam att begära enklare föda. Vad knapparna angick, fick hon snart lära sig att undra över vart de togo vägen och ruska på huvudet åt männens vårdslöshet och hota honom med att få sy i dem själv för att se, om hans arbete bättre kunde motstå otåliga ryckningar och ovarsammare fingrar än hennes.
De voro mycket lyckliga, även sedan de hade upptäckt, att de icke kunde leva utav endast kärlek. John fann icke att Margrets skönhet minskades därför att hon smålog mot honom bakom den välbekanta kaffekannan, icke heller fann Margret deras avsked om morgnarna mindre romantiskt, om hennes man lät avskedskyssen åtföljas av den ömma frågan: — Min älskling, skall jag skicka hem får- eller kalvkött? Det lilla huset upphörde att vara ett förtjusande sommarställe, men blev i stället ett hem, och det unga paret kände snart, att detta var en förändring till det bättre. Första tiden levde de uteliv och gladde sig däråt som barn. Men John började snart arbeta flitigt, kännande att på hans axlar vilade familjens väl, och Margret
4. — Våra vänner. I.
