Elsa sylta? Den långa raden av burkar förvånade henne väl något först, men John var så förtjust i gelé, och de små burkarna skulle taga sig så bra ut på översta hyllan, att Margret beslöt att fylla dem allesammans; och så tillbragte hon hela dagen med att plocka, koka, sila och syssla med sitt gelé. Hon gjorde sitt bästa; hon tog råd av mrs Cornelius: hon bråkade sin hjärna för att komma ihåg vad Elsa gjorde, som hon lämnat ogjort; hon kokade om, sockrade på nytt och silade om geléet, men den förargliga saften ville ej stelna.
Hon hade gärna velat springa hem, sådan som hon stod, klädd i bröstlapp och bararmad, för att be sin mor om hjälp, men John och hon hade kommit överens om att aldrig tråka ut någon med sina privata ledsamheter, försök eller gräl. De hade skrattat åt det sista ordet, liksom om blotta tanken, att någonting sådant kunde hända, hade varit i högsta grad orimlig. De höllo vad de kommit överens om, och då de kunde bärga sig utan hjälp gjorde de det, och ingen blandade sig i deras angelägenheter — ty mrs March hade tillstyrkt planen. Margret strävade alltså ensam med sitt omedgörliga gelé hela den heta sommardagen, och klockan fem satte hon sig ned i sitt upp- och nedvända kök, vred sina nedsmutsade händer och började storgråta.
Under den första tiden av sitt äktenskap hade hon ofta med glad tillförsikt yttrat:
— Min man skall alltid känna att han när som helst kan ta en vän med sig hem, då han önskar det, ty jag skall alltid vara beredd. Det skall aldrig vara något bråk eller bannor eller otrevnad, utan ett fint hem, en glad hustru och en god middag. Älskade John, du behöver aldrig be mig om lov då du bjuder någon, utan bjud vem du vill och var säker om att de alltid skola bli hjärtligt välkomnade av mig.
Huru förtjusande lät icke detta! John riktigt strålade av glädje och stolthet, då han hörde henne säga så, och kände vad det var för en välsignad sak att äga en överlägsen hustru. Men fastän de nog haft främmande allt
