som oftast, hade det likväl aldrig råkat vara oväntat, och Margret hade aldrig haft tillfälle att utmärka sig förrän nu. Det händer alltid så i denna tårarnas dal, det ligger någonting oundvikligt i sådana saker, som vi blott kunna undra över, beklaga och fördraga, så gott vi kunna.
Om John icke hade glömt bort hela geléet, skulle det verkligen hava varit oförlåtligt av honom att av alla dagar på året just välja denna för att oväntat bjuda en vän hem på middag. Men som han visste att rikliga matförråd blivit hemskickade på morgonen och han var säker om, att middagen alltid var färdig på slaget, njöt han på förhand av den förtjusande effekt det skulle göra, då hans vackra hustru kom springande för att möta honom, och huru han skulle föra sin vän till sitt hem, med den innerliga tillfredsställelsen hos en ung äkta man och värd.
Men då John kom till »Duvslaget», upptäckte han, att det kan finnas en hel värld av bedragna förhoppningar. Förstugudörren stod vanligen helt gästfritt öppen; men nu var den icke allenast stängd, utan låst, och jord sedan gårdagen prydde ännu trappan. Förmaksfönstren voro stängda och rullgardinerna nedsläppta, och på verandan märktes ingen tavla av någon liten vacker, vitklädd hustru, som satt och sydde och hade en liten förirrad pil i håret, ej heller såg man någon värdinna, som med strålande ögon och leende läppar blygt välkomnade gästen då hon hälsade på honom. Nej, ingenting sådant skedde — ty ingen människa syntes, mer än en rödbrusig pojke, som låg och sov under vinbärsbuskarna.
— Jag är rädd att någonting har hänt. Gå ned i trädgården, Scott, medan jag letar rätt på mrs Brooke, sade John uppskrämd av tystnaden och stillheten.
Han sprang runt omkring huset, ledd utav en skarp lukt av bränt socker, och mr Scott gick bakefter honom, med ett lustigt uttryck i sitt ansikte. Han stannade försiktigt på avstånd, då han såg Brooke försvinna; men han kunde både se och höra, och som han var ungkarl njöt han i hög grad av vad som försiggick.
I köket rådde förvirring och förtvivlan; ty en del
