ton av förnärmelse blandad med förebråelse och ledsnad utropade:
— En herre till middag och allting i en villervalla! John Brooke, huru kunde du göra någonting sådant?
— Tyst för all del; ty han är i trädgården! Jag hade glömt det fördömda geléet; men det kan icke hjälpas nu, sade John, i det han med ängsliga blickar överskådade situationen.
— Du skulle skickat bud eller sagt mig det i morse, och så borde du ha kommit ihåg hur bråttom jag hade, fortfor Margret förargad; ty även turturduvor hacka, då de retas.
— I morse visste jag ej av det och hade ej tid att skicka bud, ty jag mötte honom på vägen. För resten tänkte jag aldrig på att begära tillåtelse, då du alltid sagt mig, att jag kan göra som jag vill. Det är första gången som jag försökt det, och jag vill bli hängd om jag någonsin gör om det mera! sade John med bedrövat utseende.
— Ja, jag hoppas, att du inte kommer att göra det! Låt honom genast gå; jag kan icke taga emot honom och har ingen middag åt dig.
— Jo, det var trevligt! Men var är då steken och grönsakerna, som jag skickade hem, och puddingen, som du lovade mig? utropade John, i det han rusade till skafferiet.
— Jag har ej haft tid att laga någon mat och har ämnat äta middag hos mamma. Jag är mycket ledsen över det här; men jag har haft så bråttom — och Margrets tårar började åter rinna.
John var en god man, men han var människa, och att efter en lång dags arbete komma hem trött, hungrig och full av hopp och finna huset upp- och nedvänt, ett odukat bord och en vresig hustru var just icke ägnat att giva lugn åt varken själ eller sinne. Men han lade band på sig, och den lilla stormen skulle snart gått över, om det icke varit för ett enda olyckligt ords skull.
— Jag medger, att det är en svår belägenhet, men om du vill hjälpa mig, så skola vi nog kunna reda oss
