och få ganska trevligt. Gråt ej, älskade, utan gör ditt bästa och försök att skaffa oss något att äta. Vi äro bägge två så hungriga som vargar, så vi bry oss inte om vad det är. Du kan ge oss kallt kött, bröd och ost; vi skola icke bedja dig om något gelé.
Detta var menat som ett oskyldigt skämt; men detta ord beseglade hans öde. Margret tyckte, att det var alltför elakt att på detta sätt göra narr av hennes bedrövliga misslyckande, och den sista tanken på egen felaktighet försvann medan han talade.
— Du får själv hjälpa dig ur klämman bäst du kan. Jag är alldeles för uttröttad för att kunna »göra mitt bästa» för någon människa. Det är just passande för herrn i huset att föreslå några avgnagda ben samt grovt bröd och ost, då det är främmande. Men jag tänker inte tåla någonting sådant i mitt hus. För den där Scott hem till mamma och säg honom, att jag är borta — sjuk — död — säg honom vad som helst. Jag vill inte se honom, och ni två kunna skratta åt mig och mitt gelé, så mycket ni behaga, ty det är det enda ni kunna få här; och sedan Margret i ett andetag framfört denna utmaning, kastade hon av sig köksförklädet och lämnade skyndsamt fältet för att i sitt eget rum riktigt gråta ut.
Vad de bägge herrarna företogo sig under hennes frånvaro visste hon ej; men mr Scott fördes icke »hem till mamma», och då Margret gick ned — sedan herrarna följts åt bort — fann hon spår av en hoprörd lunch, som fyllde henne med fasa.
Lotty berättade, att de hade »ätit mycket och skrattat förfärligt; och herrn hade bett henne slå bort all den söta strunten och gömma burkarna».
Margret längtade att gå hem för att tala om det för modern; men en känsla av blygsel över, att hon på detta vis kommit till korta, och tanken på Johns redlighet — »han kunde väl vara stygg, men ingen skulle få veta det» — höll henne tillbaka, och efter en kort överläggning med sig själv, klädde hon sig omsorgsfullt och satte sig att vänta på att John skulle komma och bliva förlåten.
