fela, och vakta dig för små tvister, missförstånd och hastiga ord, ty genom sådant lägges ofta grunden till bitter ånger och sorg.
Dessa ord återkommo i Margrets minne, under det hon i solnedgången satt och sydde — och isynnerhet de sista orden. Detta var den första allvarsamma misshälligheten dem emellan. Hennes egna häftiga yttranden syntes henne nu både oförståndiga och ovänliga, och hennes vrede föreföll henne mycket barnslig, och tanken på att John kommit hem till ett sådant hem, kom riktigt hennes hjärta att smälta. Hon såg på honom med tårar i ögonen, men han såg dem ej. Hon lade bort sitt arbete, steg upp och tänkte: Jag skall vara den förste, som säger förlåt mig! men han tycktes inte höra henne. Hon gick mycket långsamt över rummet, ty det var svårt att kväva stoltheten, och ställde sig bredvid honom, men han vände ej på huvudet. För ett ögonblick kände hon som om hon omöjligen kunnat göra det; men då kom tanken: Detta är början, jag vill göra min skyldighet, så att jag ej har någonting att förebrå mig, och lutande sig ned, kysste hon lätt sin man på pannan. Detta ställde naturligtvis allt till rätta: den avbedjande kyssen var bättre än en hel mängd ord, och i nästa ögonblick hade John satt henne i sitt knä och sade ömt: Det var för mycket obeskedligt att skratta åt de stackars geléburkarna; förlåt mig, älskade, jag skall aldrig göra så mera!
Men likväl gjorde han det hundra gånger och detsamma gjorde även Margret, och bägge förklarade, att det var det sötaste gelé de någonsin hade gjort; ty familjens lugn blev bevarat i denna lilla husliga tvist.
En liten tid härefter hade Margret mr Scott på middag, till vilken han blivit särskilt inbjuden, och utan att ha haft någon utmärkt kokfru till hjälp, trakterade hon honom med riktig kalasmat; vid detta tillfälle var hon tillika så glad och intagande och gjorde allting med sådant behag, att mr Scott sade John, att han var en lycklig karl, som hade en sådan hustru, och hela vägen hem skakade han på huvudet åt en ungkarls ledsamma öde.
