På hösten fick Margret nya prövningar och erfarenheter. Sally Moffat, förnyande sin vänskap, brukade ständigt springa in i det lilla huset för att få en liten skvallerstund eller ock bjöd hon den stackars kära vännen komma till det stora huset och tillbringa hela dagen där. Detta var ganska roligt, ty då vädret var fult, kände Margret sig ofta ensam. Alla hade bråttom hemma, John var borta hela dagen, och hon hade ingenting annat att göra än sy, läsa eller göra visiter. Alltså föll det sig ju helt naturligt, att Margret skulle få den vanan att gå ut och promenera och skvallra tillsammans med sin vän. Då hon såg alla Sallys vackra saker, blev hon avundsjuk, och hon beklagade sig själv, som icke fått någonting dylikt. Sally var mycket vänlig och erbjöd henne ofta några småsaker, som riktigt föllo henne i smaken, men Margret nekade att ta emot dem, väl vetande att John inte skulle tyckt om det; men sedan gick denna lilla dåraktiga kvinna och gjorde vad John avskydde oändligt mycket mera.
Hon kände sin mans tillgångar och det gladde henne att veta att hennes man litade på henne och anförtrodde henne icke allenast sin lycka, utan vad somliga män tyckas skatta ännu högre, sina pengar. Hon visste var de voro, hade rättighet att taga så mycket hon behagade, och allt vad han begärde var, att hon skulle skriva upp vartenda öre hon gav ut, en gång i månaden betala alla räkningar och komma ihåg, att hon var en fattig mans hustru. Ända tills nu hade hon uppfyllt allt detta, varit försiktig och ordentligt fört sina räkenskapsböcker väl och varje månad visat honom dem utan fruktan. Men nu på hösten kom ormen in i Margrets paradis och frestade henne liksom han gjort med mången fåfäng Eva, som han icke frestat med äpplen, utan med grannlåt och kläder. Margret tyckte icke om att bli beklagad eller att man lät henne känna, att hon var fattig; det retade henne fastän hon blygdes att tillstå det, och ibland försökte hon att trösta sig genom att köpa någon vacker sak, så att Sally icke skulle behöva tro, att hon var tvungen att spara. Efteråt tyckte hon alltid att hon handlat orätt, ty sakerna voro
