hon att stilla samvetsförebråelserna genom att breda ut det vackra sidenet framför sig; men det såg nu mindre silverlikt ut och kom säkert ej att klä henne, och orden: »femtio dollars», tycktes vara tryckta på varje våd, liksom ett mönster. Hon lade bort det, men hon hade det alltid framför sig, fastän icke med samma behagliga känsla, som en ny klänning brukar medföra, utan förfärligt, liksom ett spöke, vilket man icke kan glömma. Då John om aftonen tog fram sina böcker, bävade Margrets hjärta, och för första gången sedan hon blev gift var hon rädd för sin man. De milda, bruna ögonen sågo ut som om de kunde bli stränga, och fastän han var ovanligt glad, tyckte hon, att han fått reda på hennes handlingssätt, ehuru han icke ville låta henne veta det. Alla hushållsräkningarna voro betalade och böckerna fullkomligt ordentliga. John berömde henne och höll just på att öppna den gamla plånboken, som de kallade »banken», då Margret, som visste att den var alldeles tom, höll tillbaka hans hand i det hon oroligt sade: Du har ännu ej sett på den boken, där jag satt upp mina enskilda utgifter.
John begärde aldrig att få se den, men hon önskade alltid, att han skulle göra det och brukade roa sig åt hans förvåning över de besynnerliga saker, som fruntimmer behövde, låta honom gissa vad »krås» var, utmanande fråga honom om betydelsen av en »håll mig väl fast», eller ha honom att undra, huru en liten sak, sammansatt av tre törnrosor, en bit sammet och ett par bandändar, möjligen kunde vara en hatt och kosta fem eller sex dollars. I kväll såg det ut, som han skulle tyckt om att göra bekantskap med hennes sällsamma utgifter, och under det han påstod sig vara högst förfärad över hennes slöseri — vilket han ofta gjorde — just då han var allra mest stolt över sin förståndiga hustru.
Den lilla boken togs fram mycket långsamt och lades fram för honom. Under förevändning att släta ut rynkorna ur hans panna, ställde hon sig bakom hans stol, och stående där, sade hon, under det förskräckelsen tilltog med varje ord:
