neringar och hängande saker, som nu för tiden brukas, innan den anses vara färdig.
— Den är varken sydd eller garnerad, suckade Margret, färdig att dåna, då hon plötsligt kom att tänka på huru mycket pengar det ännu behövdes för att få den färdig, och denna tanke överväldigade henne alldeles.
— Tjugufem alnar siden tyckes vara tämligen mycket för att skyla ett litet fruntimmer, men jag betvivlar inte, att min hustru kommer att se lika fin ut, som Ned Moffats, då hon får den på sig, sade John torrt.
— Jag vet, att du är förargad, John, men jag kan inte hjälpa det. Jag hade aldrig ämnat förstöra dina pengar och trodde aldrig, att de där småsakerna skulle gå till så mycket. Jag kan inte motstå dem, då jag ser Sally köpa allt vad hon vill, och jag skäms över mig själv, som är så svag och försöker att vara nöjd; men det är så svårt, och jag är trött på att vara fattig.
De sista orden sade hon så sakta, att hon trodde han icke hade hört dem, men det hade han, och de sårade honom djupt, ty han hade förnekat sig själv månget nöje för Margrets skull. Hon hade varit färdig att bita tungan av sig i samma stund hon hade sagt det, ty John sköt bort böckerna, steg upp och sade med en liten darrning i rösten: — Jag var rädd för detta, men jag gör mitt bästa, Margret. Om han hade grälat på henne, ja, om han till och med skakat henne, skulle det icke så hava krossat hennes hjärta, som dessa få ord gjorde. Hon sprang till honom, slöt honom tätt intill sig, gråtande ångerns tårar. — O, John, min älskade, käre, strävsamme man, jag menade icke vad jag sade! Det var så syndigt, så osant och otacksamt, huru kunde jag säga så! Ack, hur kunde jag säga någonting sådant.
Han var mycket mild, förlät henne genast och sade ej ett enda förebrående ord; men Margret visste, att hon hade gjort och sagt saker, vilka icke snart skulle bliva glömda, ehuru han aldrig mera skulle komma att ens häntyda på dem. Hon hade lovat att älska honom i nöd och lust, och då hade hon, hans hustru, förebrått honom
