hans fattigdom, sedan hon utan hejd förstört vad han förtjänade. Det var förfärligt! Men det värsta av allt var, att John efteråt var sig alldeles lik, som om ingenting hade hänt, utom att han stannade längre kvar i staden och arbetade om kvällarna, sedan hon gått till sängs för att gråta sig till sömn. En veckas samvetskval gjorde Margret nästan sjuk, och då hon upptäckte, att John hade skickat återbud till skräddaren och sagt att han icke behövde någon ny överrock, kom hon i ett tillstånd av förtvivlan, som var rörande att se. Han hade helt enkelt sagt till svar på hennes förvånade frågor angående återbudet: — Jag har ej råd att köpa den, min älskade. Margret sade ingenting, men några minuter därefter fann han henne i tamburen, med ansiktet begravt i den gamla överrocken och gråtande som om hennes hjärta velat brista.
Den kvällen hade de ett långt samtal med varandra, och Margret lärde sig att älska sin man högre, just för hans fattigdoms skull, ty den tycktes ha gjort honom till en man — givit honom kraft och mod att bryta sin egen väg — skänkt honom detta ömma undseende, som kunde komma honom att föredra felen och uppfylla önskningarna hos den han älskade.
Dagen därpå lät Margret stoltheten krypa i skrinet, gick till Sally och bad henne, som en ynnest, köpa sidentyget. Den godsinta mrs Moffat gjorde det gärna och hade sedan den grannlagenheten att icke efteråt giva henne det till present. Margret skickade genast efter den nya överrocken, och då John kom hem, satte hon den på honom och frågade honom, vad han tyckte om hennes nya sidenklänning. Man kan föreställa sig vad svar han gav, huru han mottog gåvan och hur lyckliga de sedan voro. John kom hem tidigt, och Margret upphörde med att ständigt gå bort på besök.
Varje morgon satte en mycket lycklig äkta man på sig den nya överrocken, och varje afton tog en mycket tillgiven liten hustru av den. Ett år hade gått till ända, och vid midsommartiden fick Margret en ny erfarenhet — den största och ljuvaste i en kvinnas liv.
