En lördag smög sig Laurie in i »Duvslagets» kök, hans ansikte strålade och han mottogs med cymbalers klang, ty Elsa slog ihop händerna, under det hon höll en såspanna i den ena och ett lock i den andra.
— Hur är det med den lilla mamman? Var äro de alla? Varför talade ni inte om det för mig, innan jag kom hem? frågade Laurie med en högljudd viskning.
— Den kära ängeln är lycklig som en drottning. De hava alla gått ditupp för att tacka Gud, och vi vilja inte, att det skall komma någon stormby dit; gå därför in i förmaket, så skall jag skicka ned dem till er, och med detta dunkla svar försvann Elsa, skrattande av hjärtans grund.
Snart därefter kom Hanna, stolt bärande ett litet flanellbylte, som låg på en stor kudde.
Hannas ansikte var mycket allvarsamt, men hennes ögon tindrade, och det var ett besynnerligt ljud i hennes röst, som härledde sig från något slags undertryckt rörelse.
— Blunda och räck ut armarna, sade hon övertalande.
Men Laurie skyndade sig hastigt baklänges i ett hörn och lade med en bönfallande åtbörd händerna på ryggen. Nej, jag tackar, det vill jag visste icke. Jag skulle släppa eller bryta sönder det, det är lika säkert som ödet.
— Då skall ni inte få se er nevö, sade Hanna bestämt, i det hon vände sig om liksom för att gå.
— Jag vill! Jag vill! Men ni måste svara för skadan, och lydande tillsägelsen, tillslöt Laurie hjältemodigt sina ögon medan någonting lades på hans armar. En skrattsalva hördes från Hanna, Amy, mrs March, Elsa och John, och kom honom att genast åter öppna ögonen, och då fann han sig försedd med två små barn i stället för ett.
Det var intet under, att de skrattade, ty uttrycket i hans ansikte var tillräckligt komiskt för att komma en kväkare att kikna av skratt, då han stod där och häpet stirrade först på de små medvetslösa oskulderna och sedan på de muntra åskådarna med en sådan förfäran, att Hanna satte sig på golvet och skrek.
— Vid Jupiter, det är tvillingar, var allt vad han
5. — Våra vänner. I.
