— Där ha vi det! Jag visste väl, att de icke skulle tycka om det. Det är gossen. Se hur han sparkar! Han slår omkring sig med knytnävarna som en riktig boxare. Se, se, unge Brooke, vill ni nu anfalla en man, som är lika stor som ni själv? utropade Laurie, förtjust över ett slag, som han fick i ansiktet av den lilla knutna handen, som utan mål slog omkring sig.
— Han måste heta John Laurence och flickan Margret efter mor och mormor. Vi skola kalla henne Daisy, så blir det inte två med samma namn, och jag förmodar gossen skall kallas Jack, såvida vi icke få fatt i ett bättre namn, sade Amy med stort intresse.
— Döp honom till Demijohn och kalla honom »Demi» för korthetens skull, sade Laurie.
— Daisy och Demi — där ha vi det! Jag visste väl, att Laurie skulle göra slag i saken, sade Hanna och klappade händerna.
Och för den gången hade också Laurie gjort slag i saken, ty barnen fingo heta »Daisy» och »Demi» till slutet på boken.
SJÄTTE KAPITLET.
Visiter.
— Kom, Hanna, nu är det tid.
— Till vad?
— Du vill väl inte påstå att du glömt ditt löfte att gå med mig på ett halvt dussin visiter i dag?
— Jag har gjort många förhastade och dumma saker i mitt liv; men jag tror ej att jag varit nog tokig att lova gå med dig på sex visiter, då en enda är nog för att förstöra mig för en hel vecka.
— Jo, du lovade; vi uppgjorde ett slags köp oss emellan: jag skulle rita Bettys porträtt åt dig, och du skulle i stället följa med mig på återvisiter till grannarna.
— Om det var vackert väder ja — så lydde överens-
