Jag skall göra allt vad du vill, Hanna, om du bara vill göra dig fin och hjälpa mig att vara artig. Du kan tala så utmärkt bra och ser så förnäm ut, då du är väl klädd; dessutom kan du vara så älskvärd, bara du vill, att jag är riktigt stolt över dig. Jag är rädd för att gå ensam, kom och tag hand om mig.
— Du är just en liten listig varelse, som på detta sätt kan smickra och locka din gamla stygga syster. Jag vet inte vilket som är mest orimligt, att jag ser förnäm ut och har ett fint sätt, eller att du skulle vara rädd för att gå ensam, vart det än vara må! Nå, efter jag är tvungen, skall jag väl gå med dig och göra mitt bästa. Du skall bli expeditionens anförarinna, och jag skall blint lyda. Är du nöjd då? sade Hanna, som hastigt övergått från envishet till den mest .menlösa undergivenhet.
— Du är en riktig ängel! Sätt nu på dig det bästa du har, och jag skall säga dig huru du skall uppföra dig på vart ställe för att göra ett gott intryck. — Jag vill, att folk skall tycka om dig och det skulle de, om du bara ville försöka att vara litet behagligare. Sätt upp ditt hår vackert och fäst den skära rosetten i hatten, ty det kläder dig, du ser annars för allvarsam ut i din enkla dräkt. Tag ljusa handskar och en broderad näsduk. Jag skall i förbifarten gå upp till Margret och låna hennes vita parasoll, så kan du få taga min ljusgredelina.
Medan Amy klädde sig, delade hon ut befallningar, och Hanna lydde dem, dock icke utan några små protester, ty hon suckade, då hon tog på sig sin nya organdieklänning, rynkade pannan åt sig själv, just som hon med en oklanderlig rosett knöt hattbanden, satte med den största svårighet knappnålarna i sin krage, rynkade vanligen ihop ögonbrynen, då hon skakade ut näsduken, vars broderi var lika retsamt för hennes näsa, som de förestående visiterna för hennes känslor; och då hon slutligen för att bli riktigt elegant klämt in händerna i trånga handskar med två knappar och en tofs, vände hon sig till Amy med ett enfaldigt ansiktsuttryck och sade undergivet:
