Chesters äro fint folk; därför vill jag, att du skall göra ditt allra bästa med att vara älskvärd. Du får inte göra varken någon av dina vanliga tvära anmärkningar eller några andra besynnerligheter. Var lugn, sansad och stilla — det ser fint och städat ut, och det måtte du kunna stå ut med i en kvart, sade Amy, då de nalkades första stället, sedan de varit uppe hos Margret och lånat hennes vita parasoll och blivit mönstrade av henne, under det hon höll ett barn på vardera armen.
— Låt mig tänka efter — »lugn, sansad och stilla!» Ja, det tror jag att jag kan lova detta, ty jag har i pjäser spelat unga, tillgjorda damers roller, och nu skall jag försöka hur jag lyckas. Du skall få se, att jag har stor förmåga, därför kan du vara lugn, mitt barn.
Amy såg nöjd ut, men den odygdiga Hanna tog henne efter orden, och under första visiten satt hon med varje lem i den behagligaste vila, varje veck föll väl draperat, och hon var lugn som ett hav om sommaren, kall som en snödriva och tyst som en sfinx. Förgäves gjorde mrs Chester anspelningar på hennes »förtjusande roman», och misserna Chester gjorde försök att få ett samtal i gång genom att tala om bjudningar, picknicker, operan och moderna; men allt besvarades med ett leende, en böjning på huvudet och ett blygt »ja» eller »nej», som gjorde all fortsättning omöjlig. Förgäves telegraferade Amy ordet »tala», försökte draga henne in i samtalet och trampade henne hemligt på foten; Hanna satt som hon varit fullkomligt omedveten om allt, med ett uppförande likt Mauds ansikte, kallt, regelbundet och grant, men intetsägande.
— Vad den äldsta miss March är för en högmodig, tråkig människa! anmärkte en av damerna, just som dörren stängdes efter deras gäster, men olyckligtvis hördes anmärkningen av Hanna, som i tysthet skrattade, medan hon gick genom tamburen, men Amy såg missnöjd ut för att hennes instruktioner misslyckats och sköt naturligtvis hela skulden på Hanna.
— Hur kunde du missförstå mig så? Jag menade
