sönderslagen, men hon styrde honom fullkomligt och var själen i hela lustpartiet.
— Ja, det kan man kalla mod! och unge Lamb kastade en gillande blick på Amy, i det han undrade, vad hans mor kunde säga åt henne, som gjorde henne så röd och förlägen.
Hon blev ännu rödare och mera förlägen några ögonblick senare, då samtalet hastigt övergick till tal om toaletten. En av de unga damerna frågade Hanna, var hon köpt den vackra, ljusgrå hatten, som hon hade på picknicken, och den dumma Hanna, i stället för att nämna boden, där den köptes för två år sedan, vilket varit alldeles tillräckligt, svarade med onödig uppriktighet: Ack, den målade Amy, man kan inte få så fina skiftningar, då man köper, därför måla vi våra. Det är en stor fördel att ha en syster som är artist.
— Var det inte ett bra lustigt påhitt? utropade miss Lamb, som tyckte, att Hanna var mycket rolig.
— Men det är ingenting i jämförelse med andra av hennes utmärkta talanger. Det finns ingenting, som det barnet ej kan göra. Då hon skulle på Sallys bjudning, behövde hon ett par blåa skor, och då målade hon över sina smutsiga vita med den vackraste himmelsblåa färg, man någonsin kunde få se, och de sågo alldeles ut som de varit av satäng, tillade Hanna med ett utseende av stolthet över systerns talanger, vilket gjorde Amy helt förtvivlad.
— Häromdagen läste vi en av edra noveller och hade mycket nöje av den, sade den äldre miss Lamb, som ville säga en komplimang till den litterära damen, vilken likväl i detta ögonblick icke liknade någon sådan, det måste erkännas. Den minsta hänsyftning på Hannas »arbeten» hade alltid en dålig verkan på henne, ty hon blev då antingen mycket stel och såg förargad ut, eller ock bytte hon om ämne med en tvär anmärkning, liksom nu:
— Jag är ledsen, att ni icke hade någonting bättre att läsa. Jag skriver den där strunten därför, att den låter sälja sig, och simpelt folk läser den. Ämnar ni fara till Newyork i vinter?
Eftersom miss Lamb hade haft »mycket nöje» av
