Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

novellen, voro icke dessa yttranden särdeles tacksamma eller artiga. Så fort Hanna hade uttalat dem, insåg hon sitt misstag, men fruktande att göra saken värre, kom hon hastigt ihåg, att det tillhörde henne att först göra min av att gå, och detta gjorde hon så plötsligt, att hon lämnade tre personer med halvslutade meningar på läpparna. Amy, vi måste gå. Adjö, min bästa miss Lamb, kom snart och hälsa på oss! Vi längta så mycket efter att få se er hos oss; jag vågar inte bedja er, mr Lamb; men om ni skulle komma, så tror jag inte, att jag skulle ha hjärta att skicka bort er.

Hanna sade detta med en så lustig efterhärmning av May Chesters tillgjorda sätt, att Amy var tvungen lämna rummet så fort som möjligt, kännande stor lust att skratta och gråta på samma gång.

— Gjorde jag det inte bra? frågade Hanna med förnöjd min, just som de gingo sin väg.

— Ingenting kunde varit sämre, var Amys förkrossande svar. Vad i all världen kom åt dig, som berättade alla de där historierna om min sadel, hattarna och skorna och allt det övriga?

— Jo, jag tyckte, att det var lustigt och roade dem. De känna allesammans, att vi äro fattiga, och därför tjänar det ingenting till att låtsa som vi hade betjänter, köpte tre eller fyra hattar för var säsong och hade allting lika fint och dyrt som de.

— Du behövde inte gå och berätta dem alla våra små finter och påhitt och på ett alldeles onödigt sätt uppenbara vår fattigdom. Du har inte ett dugg stolthet och skall aldrig lära dig, när du bör tiga eller tala, sade Amy i förtvivlad ton.

Den stackars Hanna såg nedslagen ut och gnuggade tyst nästippen med sin styva näsduk, liksom hon därmed hade fullgjort ett slags botgärning för sin förbrytelse.

— Hur skall jag uppföra mig här? frågade hon, då de nalkades det tredje stället.

— Som du själv behagar; jag tvår mina händer, var Amys korta svar.