de små artigheterna utebli, fastän jag nog förstår, att det just är de, som tala bäst för sig, då det kommer till kritan.
Amy smålog men blev genast blidkad och sade i moderlig ton: — Kvinnor måste lära sig att vara behagliga, isynnerhet då de äro fattiga, ty det är deras enda sätt att kunna återgälda den vänlighet som visas dem. Om du hade kommit ihåg det och handlat därefter, skulle du blivit mycket mera avhållen än jag, ty du är mycket mera begåvad.
— Jag är ett gammalt styggt odjur och kommer alltid att bli det; men jag vill gärna medge att du har rätt. För mig är det lättare att våga livet för en människa än att visa mig behaglig, då jag känner mig ohågad. Det är en stor olycka att ha sådana starka sympatier och antipatier, eller vad tycker du?
— Det är mycket värre att inte kunna dölja dem. Jag vill icke påstå att jag tycker mera om Tudor, än vad du gör, men jag är icke ombedd att säga honom det, och det är inte du heller, och det tjänar ingenting till, att du gör dig obehaglig bara för den skull, att han är det.
— Men jag tror att det är flickors skyldighet att visa, då de ogilla unga män, och hur skulle de kunna det, om icke genom sitt sätt? Att predika för dem, därmed uträttar man ingenting, det har jag nog fått erfara, sedan jag tog mig an Laurie; men det finns en hel mängd andra medel, genom vilka jag kan göra mitt inflytande gällande utan att begagna ett ord, och jag påstår, att vi böra göra detsamma med andra unga män, om vi kunna.
— Laurie är en ovanlig gosse och kan icke tagas fram som ett bevis på huru andra gossar äro, sade Amy med en ton av så fast övertygelse, att det skulle kommit den »ovanlige gossen» att kikna av skratt, ifall han hört det. Om vi voro sköna eller rika och förnäma damer, skulle vi kanske kunna uträtta någonting; men skulle vi nu visa oss onådiga mot somliga herrar, därför att vi ej kunna tåla dem och småle, åt andra därför att vi finna dem hyggliga, så skulle det ej göra den ringaste verkan, utan vi skulle bara bli ansedda besynnerliga och puritanska.
