Lyckligtvis fullkomligt okunnig om vad hon hade gjort, satte Hanna näsan i vädret med ett revolutionärt utseende, som var allt utom inbjudande.
— Talar du franska, mitt barn? frågade mrs Carrol, läggande handen på Amys arm.
— Ganska bra, tack vare tant March, som låter Ester tala med mig så ofta jag vill, svarade Amy med en tacksam blick, som kom den gamla damen att småle vänligt.
— Kan du levande språk bra? frågade mrs Carrol Hanna.
— Jag kan ej ett ord, jag är mycket dum, då det kommer an på sådant; franskan kan jag inte tåla, det är ett sådant slipprigt dumt språk, var det tvära svaret.
De bägge tanterna utbytte åter en blick, och tant March sade till Amy: Min kära vän, jag tror, att du är stark och frisk numera. Du har ju aldrig ont i dina ögon nu för tiden?
— Nej, inte alls, tant lilla; tack för tants godhet att fråga efter hur jag mår! Nu är jag fullkomligt frisk och tänker uträtta stora saker nästa vinter, så att jag kan vara färdig att fara till Rom, när den glada tiden kommer.
— Du goda flicka! Ja, du förtjänar att få resa dit, och jag är övertygad, att du nog också kommer att få göra det endera dagen, sade tant March med en gillande smekning på Amys huvud, när hon lutade sig ned för att taga upp tantens nystan.
»Gå över ängen, lyft på klinkan,
sitt vid elden och spinn.»
skrek Polly gällt, i det han hoppade ned från sin stång och satte sig på ryggstödet av Hannas stol för att se henne in i ansiktet, vilket han gjorde med ett så lustigt uttryck av näsvis frågvishet, att det var omöjligt att låta bli att skratta.
— Det är en högst skarpsinnig fågel, sade den gamla damen.
— Kom, låtom oss göra en promenad, min bästa,
