hon lutade sig över grinden för att se om ej Laurie kom. Snart hördes hans välkända steg på gatan, och hon skyndade sig att möta honom.
— Är det min gosse?
— Ja, lika säkert som att detta är min flicka! sade Laurie och tog hennes arm under sin med minen av en man, vars alla önskningar blivit uppfyllda.
— Ack, Laurie, ett sådant sätt! och Hanna omtalade med systerligt nit Amys lidna oförrätter.
— En hel mängd av våra kamrater skall fara dit, och jag skall bli man för att de skola köpa varenda blomma hon har, och sedan skola de hålla sig vid bordet hela tiden, sade Laurie, som med värme omfattade Amys sak.
— Blommorna äro inte alls vackra, sade Amy, och friska får hon säkert inga förrän det är för sent. Jag vill visst inte vara orättvis eller misstänksam, men det skulle inte förundra mig, om det inte kom några blommor alls. Då folk begår en dålig handling, så är det mycket troligt, att de även kunna begå en till, sade Hanna i förargad ton.
— Har inte Hayes givit er de bästa blommor vi hava i vår trädgård? Jag sade till honom att han skulle göra det.
— Det visste jag inte, och jag förmodar, att han glömt bort det, och efter er farfar är dålig, så ville jag ej plåga honom med att begära, fastän jag såväl behövt litet blommor.
— Å, Hanna, hur kunde ni tro, att ni skulle behöva begära en sådan sak? Blommorna tillhöra er lika mycket som mig; dela vi inte alltid hälften var utav allting? frågade Laurie med en ton, som alltid retade Hanna.
— Å, min Gud, det vill jag väl icke hoppas. Jag skulle inte alls tycka om att ha hälften utav en mängd av edra saker. Men nu få vi inte längre stå här och prata; jag har lovat att hjälpa Amy, gå därför och gör er riktigt fin, och om ni sedan vill vara så innerligt snäll och låta Hayes gå till Amy med några vackra blommor, så skulle jag välsigna er för evigt.
— Kunde ni ej göra det nu? frågade Laurie så in-
