— Det har du, mitt älskade barn, och du skulle också fått mitt förtroende, ifall jag icke fruktat, att det skulle smärta dig att höra, att Laurie älskade en annan.
— Mamma, trodde du verkligen, att jag kunde vara så oförståndig och självisk, sedan jag hade avslagit hans kärlek, medan den var som friskast, om än icke starkast?
— Jag visste väl att du var uppriktig då, Hanna, men på sista tiden har jag trott, att om han komme tillbaka och förnyade sin anhållan, skulle du kanske ha känt dig böjd för att giva ett annat svar. Förlåt mig, älskade, men jag kan icke låta bli att märka, att du känner dig mycket ensam, ty ibland är det ett uttryck av längtan i dina ögon, som går mig till hjärtat, och därför inbillade jag mig, att vår gosse nu skulle ha kunnat fylla den tomma platsen, ifall han åter hade försökt.
— Nej, mamma, det är bättre som det är, och det gläder mig, att Amy lärt sig att älska honom. Men du har rätt i en sak, jag är ensam, och om Laurie åter hade frågat, är det möjligt, att jag hade svarat »ja», men icke därför, att jag älskade honom mera än förut, utan därför, att jag mera behöver att bli älskad nu, än då han for bort.
— Det gläder mig, Hanna, ty det visar, att du går framåt. Vi äro så många, som skänka dig vår kärlek, försök därför nöja dig med far och mor, systrar och bröder, vänner och barnen, tills den bäste av alla kommer och giver dig sin kärlek till belöning.
— Ack, din kärlek är den bästa hela världen, mamma lilla; men jag blyges icke att viska till dig, att jag gärna skulle vilja försöka alla slagen. Det är högst besynnerligt, att ju mer jag försöker nöja mig med allt slags naturlig ömhet, desto mer tyckes jag behöva. Jag har ingen föreställning om, att hjärtan kunna inrymma så många — mitt är så elastiskt, det tyckes aldrig bliva fullt nu, och förr brukade jag vara fullkomligt nöjd med min familj. Jag kan icke förstå detta.
— Men det kan jag, svarade mrs March med sitt kloka leende, då Hanna återtog brevet för att läsa, vad Amy skrev om Laurie.
