Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/103

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
261
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

henne, stodo fyra små träkoffertar i en rad, var och en märkt med ägarens namn och fylld med reliker från barndomen och den allra första ungdomstiden, som nu var förbi för dem alla. Hanna tittade i dem, och då hon kom till sin egen, stödde hon hakan mot kanten och stirrade frånvarande på den kaotiska samlingen, tills en packe av gamla temaböcker fängslade hennes öga. Hon drog fram dem, vände på dem och genomlevde på nytt den angenäma vintern hos den vänliga mrs Kirke. Först smålog hon, sedan blev hon tankfull, därefter sorgsen, och då hon kom till en liten brevlapp, som professorn skrivit, började hennes läppar darra, böckerna gledo ur hennes knä, och hon satt och såg på de vänliga orden, liksom de fått en ny betydelse och vidrört en öm punkt i hennes hjärta.

»Vänta på mig, min vän; jag kanske dröjer något, men jag kommer med all säkerhet.»

— Ack, om han blott komme! Så vänlig, så god, så fördragsam han alltid var mot mig, min käre, gamle Fritz; jag uppskattade honom icke hälften så mycket, då jag hade honom, men vad jag nu skulle tycka om att få se honom, ty alla gå ju bort ifrån mig och lämna mig alldeles ensam.

Hon höll fast det lilla papperet, som om det innehållit ett löfte, vilket nu skulle uppfyllas; hon lutade huvudet på en mjuk traspåse och snyftade, som om hon velat överrösta regnet, som smattrade emot taket.

Var det blott en känsla av modlöshet, ensamhet och medlidande med sig själv? Eller var det uppvaknandet av en känsla, som hade förbidat sin tid lika tåligt, som den, vilken hade uppväckt den hos henne? Vem kan säga detta?