som var så smittosamt, att de på nytt brusto ut i skratt, och sedan började de språka med varandra alldeles på det gamla trevliga viset.
— Det tjänar ingenting till att gå ut i kylan för att hämta Amy, ty de komma nog hitupp snart allesammans. Men jag kunde icke vänta, och dessutom ville jag vara den, som först berättade dig den stora nyheten och fick se din första överraskning.
— Det fick du också, och så skämde du bort din historia genom att börja den från orätt ända. Men börja den riktigt från början och tala om, huru allt detta har gått till; jag brinner av otålighet att få veta allt.
— Nåväl, jag gjorde det för att göra Amy till viljes, började Laurie med en blick, som. kom Hanna att utropa:
— Osanning numro ett; Amy gjorde det för att behaga dig. Men fortsätt och var så god och tala sanning, om ni kan det, sir.
— Nu börjar hon vända på saken, är det inte lustigt att höra henne? sade Laurie till elden, och elden lågade och sprakade, som om den fullkomligt hållit med härom. Nå det kan i alla fall göra alldeles detsamma, huvudsaken är att hon och jag nu äro ett. För en månad sedan eller så omkring tänkte vi följa med Carrols hem, då de plötsligt ändrade resplan och bestämde sig för att tillbringa ännu en vinter i Paris. Men farfar ville komma hem, och som han gjort den långa resan för min skull, kunde jag inte låta honom fara tillbaka ensam; inte heller kunde jag lämna kvar Amy, och mrs Carrol hade fått några dumma idéer i huvudet på sig om »förkläden» och sådant där nonsens och ville icke tillåta Amy följa med oss. Därför gjorde jag slag i saken genom att säga: Då gifta vi oss, och sedan kunna vi göra som vi behaga.
— Och ni gifte er naturligtvis, ty du ställer alltid så till, att du får det som du vill.
— Icke alltid, svarade Laurie, och någonting i hans röst kom Hanna att hastigt fortsätta samtalet.
— Hur lyckades ni få tants samtycke? frågade hon.
— Det var svårt nog; men oss emellan kan jag säga,
