att vi övertalade henne, ty vi hade en massa goda skäl på vår sida. Det var icke tid med att skriva och begära tillstånd, vilket ju inte heller behövdes, då ni alla tyckte om det och genast skulle ha samtyckt, därför var det endast »smida medan järnet var varmt», som min hustru säger.
— Vi äro allt litet stolta över dessa två ord och tycka om att få uttala dem, eller hur? sade Hanna avbrytande, i det hon nu i sin tur ställde sitt tal till elden och med förtjusning gav akt på den strålande glädje, som glänste i dessa ögon, vilka hade varit så dystra och sorgsna, då hon sist såg dem.
— Å ja, litet kanske; men så är hon också en sådan liten förtjusande kvinna, att jag inte kan låta bli att vara stolt över henne. Tant och onkel fingo alltså föreställa far och mor och ge oss tillåtelse; vi voro så upptagna av varandra, att vi skilda åt icke voro till ringaste nytta, men detta var ju ett förtjusande sätt att arrangera saken, och därför gifte vi oss på rak arm.
— När? Var? Hur? frågade Hanna i en riktig feber av kvinnligt intresse och nyfikenhet, ty hon hade icke ännu saken det minsta klar för sig.
— För sex veckor sedan, hos amerikanske konsuln i Paris; det var naturligtvis ett mycket tyst och stilla bröllop, ty även i vår lycka kunde vi icke glömma vår lilla kära Betty.
Då han sade detta, lade Hanna sin hand i hans, och Laurie strök sakta den lilla röda kudden, som han så väl mindes.
— Men varför lät ni oss inte få veta det sedan? frågade Hanna i en lugnare ton, sedan de suttit alldeles tysta ett ögonblick.
— Vi ville överraska er och hade först ämnat resa hem direkt, men så snart vi voro gifta, fann den käre, gamle farfar, att han ännu icke på en månad kunde bli färdig, utan skickade oss att tillbringa smekmånaden var vi behagade. Amy hade en gång kallat Valrosa för ett verkligt »paradis för ett älskande par», och därför foro vi
